Det här med uppfostran...

Jag vet inte hur det är för er men i de fall jag är någorlunda insatt i mina vänners familjeroller så är det mycket vanligt att pappan är den snälla & lättövertalade (läs: mesiga och lättlurade) i familjen, och vår lilla familj är inget undantag. Jag är helt klart the bad cop medan Rickard är tvärtom.

Det är gulligt men sjukt störande och jag hoppas att det växer bort i takt med att Jackson växer sig större och slugare - annars får vi problem.
Hittills har "uppfostringen" varit nästintill a piece of cake. Vi har försökt vara lyhörda i vad lillen vill och tänka på att vi inte vill uppmuntra beteenden som vi i längden inte vill att han ska ha (här kan man säkert tycka mycket men vi har bestämt att det är vår melodi). Det är mycket möjligt att det är en slump men hittills har det resulterat i en mestadels glad unge som äter lite för ofta men sover rätt bra.

...men det är kring sovandet vår sanna natur visar sig mest. Där är vi Jekyll & Hyde. R vill gärna ta upp J så snart han ler litegrann (även om det råkar vara mitt i natten) "för att det är ju så mysigt" men han fattar ju inte att ungen bara lurar honom!! & vem är det som "ansvarar" över 99% av nätterna och får ta smällen när J tror att han får kliva upp närhelst han vill? Inte då den däckade pappan som inte märker en brunbjörn i sovrummet.

Det var allt för mig idag.

Den snälle pappan (som är finast i världen).